Jag saknar att vara älskad in i hjärtat.

Precis som rubriken säger - jag saknar att vara älskad in i hjärtat.
Jag sitter och är så grymt besviken på mig själv. Vad gör jag fel? Vad är det som får människor att inte vilja/orka träffa mig? Jag gör precis allt jag kan gör att behaga så många människor som det bara går.
Jag säger inte att jag köper mina vänner, även om det kanske verkar som det ibland. Jag försöker bara att ge människor mer än vad jag ger mig själv, eftersom de flesta människorna i min omgivning är värda det mer än vad jag är. Men det tär så jävla mycket på själen och hjärtat att inte få något tillbaka.
Jag blir sårad av ingenting egentligen, och för det har jag bara mig själv att skylla. Jag tänker för mycket. ''Vad gör jag för fel?'', ''Vad kan jag göra bättre till nästa gång?'' osv.

Idag, för mindre än en timme sedan, så förstördes min helg. Och hela nästa veckan. Jag säger inte varför. Men den gjorde det. Pga att en av mina bästa vänner berättade en sak för mig. Jag vill att du ska med. Det blir inte samma sak utan dig.
Jag börjar dock tröttna lite på att jag måste övertala dig till massa saker. Att träffa mig/oss t.ex. Jag har svårt för att känna mig uppskattad. Och det faktumet att man måste ringa dig och tjata tills du kommer ut, gör inte saken bättre.
Jag saknar hur du brukade vara.
Men jag antar att människor förändras. Det gör ont att jag behöver dig så pass mycket som jag gör.
Jag kanske, helt enkelt, inte är värd så mycket som du.


/ Schizophrenia

Alis volat propriis - Hon flyger med egna vingar.

Jag känner mig inte omtyckt längre. Det får låta precis hur hej-jag-vill-ha-uppmärksamhetsaktigt det bara vill. Det känns så. Jag blir bara kär i fel personer, och antingen så tycker de om mig med ett tag, men den bara försvinner allt ut i tomma intet. Åh, jag blir så trött.
Jag saknar kumlaborna, jag saknar Macke, jag saknar olofströmsborna, jag saknar så jävla mycket folk, men varför känns det som att de inte saknar mig tillbaka?
Jag vill kunna skriva hur mycket jag älskar en person, och se den personen skriva samma sak om mig. Jag vill se det i den personens ögon.
Varför bor alltid de killarna jag klickar bäst med så jävla långt bort?
Snart ska jag iaf ner till Amigo och käka med Rebecca. Sen ska jag hem till Elias och träffa honom. Har träffat honom typ 2 gånger på hela lovet. Inte okej!

Vad ska jag göra med mitt hår?
Färga mörkrött, ha kvar det blonda, eller färga brunt?
Help, help, help.

/ Schizophrenia

Heartbreak.

Klockan är 23.07, och jag ligger hemma hos farmor. Kan inte sova. Mest pga heartbreak. Men lite pga oro också. Jag är orolig över att jag inte kommer hitta någon.
Jag mår inte bra på en enda fläck. Det känns inte som att någon vill träffa mig, utan att det är jag som tar initiativet. Det känns som att folk faktiskt har insett att jag knappt har något kvar att ge. Jag har snart slut på värdefulla saker att ge bort. Mitt hjärta kan jag inte ge till fler. Jag har redan gett det till allt för många, och jag har inte kraften att ta det tillbaka. Jag orkar inte samla ihop alla bitarna. Tänk er en kakburk. Kakorna är ju det man vill ha. Inte burken. När kakorna är slut så slänger man kakburken, och tänker inte mer på det. Så känner jag mig nu. Som något man kastar bort. Jag ger er inte skulden. Det är mitt eget fel att jag känner såhär, egentligen. Det är bara jobbigt att veta att man kan orsaka sig själv så mycket mental smärta.

"I'm all out of love"

God natt.
/ Schizophrenia

2 månader sedan min senaste uppdatering. Inte okej, Elin. Inte okej.
Hänt lite grejer sedan senast iallafall.
1. Jag har sommarlov.
2. 10 kg lättare.
3. Kär på nytt.

Elin är kär igen. Självklart. Vad annars? Sucka bäst ni vill. Jag har slut på suckar.

Jag mår faktiskt okej nu. Igår var det inte det minsta bra, men nu är det faktiskt okej. Visst kan det bli bättre, men det kan det väl alltid?
Jag saknar min klass dock. Och jag saknar en del människor jag inte har träffat på länge. Isa, tex. Och Alice. Dock inte på det sättet som jag tidigare gjort. Nu saknar jag honom bara som min mycket goda vän. Det blir bäst så. Och det känns bättre än jag trodde att det skulle, faktiskt.


Blev en mycket, mycket kort uppdatering. Jag ska bättra mig, jag lovar!
Även om det nästan bara är en person som läser mina ord, men ändå. Hahah.

Jag fyller år snart också. Den jäveln som glömmer blir jag besviken på.

I'm out.

POSS

/ Schizophrenia

-

Jag är helt jävla tom.

I'm falling apart without you.

För ett tag sedan så upptäckte jag hur länge sedan det var jag uppdaterade min blogg. Dags för en uppdatering? I think so.


För er som inte visste det, så pratar jag med Alice igen. Och för er som inte visste det, så är jag lyckligare än någonsin. Jag har saknat hans närvaro så jävligt, att jag har mått så galet dåligt februari till mars månad. Men nu är jag här. I Kumla. I Paradiset. Ja, just det. I Paradiset. Dvs, i Alice närvaro.

Jag faller bara mer och mer för honom. Mitt hjärta vinner. Jag vet inte om jag tycker om det eller inte. (Tolka inte det på fel sätt nu bara.)
Visst, jag älskar Alice. Jag älskar det han ger mig. Det är mest det här förbannade avståndet som jag inte är något stort fan till.
Imorgon ska jag hem, och jag är nästan säker på att jag kommer fälla ett antal liter tårar. Det känns i alla fall så. Även om jag bad Alice att lova mig att vi inte skulle fälla några tårar, så är jag nästan säker på att åtminstonde jag kommer göra det. Det är självklart jobbigt att åka hem, men det blir så mycket jobbigare när jag vet att det är jobbigt för honom med. Jag tycker inte om att se honom ledsen.

Men vi klarar oss. Det gör vi alltid, eller hur älskling?
Vi ses ju om några veckor igen.

Detta blev ett ganska kort inlägg, men jag skrev av mig, and that's what my blog is for.

Jag älskar dig, Alice Sundén.
/ Schizophrenia

Glädjen knackar på.

Vet ni? Nej, klart ni inte gör. Men jo! Jag är stolt_flicka_92. Varför? Jo, för att jag töjer mitt öra. Har velat det ett tag, och nu tog jag äntligen tag i saken. Gött!

I allmänhet så mår jag väl.. okej. Inte tipptopp, men ändå bra.
Jag har ont i munnen, för att jag har fått en tandställningsgrejsimojs i munnen. Den gör ajaj. Jag vill inte ha den där! Men jag har väl inget val, I guess.

Annars så flyter väl livet på rätt så bra, tycker jag. Dansen går finemang. Teatern likaså. Dock så är det lite körigt i skolan, men det är smällar man får ta när man är lat.
Och ÅH, vad jag är sugen på att färga håret rött. Jag vet att jag skulle ångra mig efteråt, men jag är så jäkla sugen! Och septum.. nam nam nam, säger jag bara! Men får jag för föräldrarna eller? Icke sa nicke...

I helgen ska jag till Martin i Malmö, och jag är så jäkla glad! Übermysigt ska det bli. Äntligen någon att krama om och allt! Iiiih!
Nu när jag ändå är igång, så måste jag bara tacka Macke, som får mig på så rackarns bra humör hela tiden! Macke, Macke, Macke <3

Kul att få ett inlägg där jag skriver om hur bra jag mår, for once?



"Thank you for being such a friend to me
Oh I pray a friend for life,
And have I ever told you how much you mean to me?
Oh, you mean so much to me
I'm thinking all the time I could tell you what I feel, I'm contemplating phrases,
I'm gazing at eternity,
I am floating in serenity...

And I am so lost for words
And I am so overwhelmed

Please don't go just yet
Can we stay a moment please
We can dance together
We can dance forever

Under your stars tonight
We'll live and breathe this dream

So close your eyes, but don't dream too deep
And please pass me some memories
And when I fall you're underneath
1000 broken hearts, carried by 1000 broken wings"

Tack Macke, för att du är du.

Du vet nog redan att jag saknar dig.

"She put him out like the burnin' end of a midnight cigarette
She broke his heart he spent his whole life tryin' to forget
We watched him drink his pain away a little at a time
But he never could get drunk enough to get her off his mind
Until the night

He put that bottle to his head and pulled the trigger
And finally drank away her memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength he had to get up off his knees
We found him with his face down in the pillow
With a note that said I'll love her till I die
And when we buried him beneath the willow
The angels sang a whiskey lullaby

The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night

She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby"

Ni som undrar hur jag mår, i texten ovan får ni erat svar.
Jag har inte känt mig såhär kluven på länge, och nu vill jag bara sova bort hela mitt liv.
Så nu planerar jag att sova bort ungefär 10 timmar av det iallafall.
God natt alla lyckliga. Och ni andra också för den delen.

Klassen är min räddning.

Alltså, jag har inte tänkt på det innan. Jag har inte tänkt på hur mycket min klass faktiskt betyder för mig. Hur ofta de faktiskt förgyller min dag. (Självklart finns det dåliga dagar då man bara blir irriterad, men det ska vi inte ta upp här, då de dagarna är så förbannat få.)
Jag kom även att tänka på hur ofullständig våran klass hade varit utan allihop.
Vi har kommit så otroligt nära varandra på bara en termin egentligen. Det känns inte som att vi har bildat några grupper som man alltid hade i 9:an. Alla kan liksom umgås med alla, och alla respekterar varandra. Vi kan skämta med varandra, och varje dag i skolan är faktiskt kul tillsammans med SMMP08.
Och alla har sin egen del i det hela. Hannes med sin musik och sitt alltid lika glada humör. Håkan med hålet i byxorna, och han som alltid kommer med kommentarer att han är kissnödig. Rasmus och hans ''åfan''. (Jag älskar det uttrycket, för övrigt.)
Robin Augustssons glada humör. Michele och hans käft som hela tiden går, men som kan slänga ur sig extremt klockrena kommentarer. Pisa, som skrattar åt allt.
Anna med sitt glada skratt. Meliss och Stina - brudarna med lätt snyggaste kläderna i klassen.
Jag kan babbla på hur länge som helst egentligen. Min klass, SMMP08, är bättre än din. Jag hade inte kunnat be om en bättre klass.

Tack för att ni finns!

Jag kan inte glömma dig.

Jag märker det nu.
Jag har aldrig varit såhär olycklig i hela mitt liv. Jag kan inte glömma dig.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Mitt hjärta bara skriker det.
Jag orkar verkligen inte.
Jag gör så jävla mycket fel. Hela tiden. Jag förstår mig inte på mig själv. Varför gjorde jag det?
Jag vill bryta ner mig själv i små bitar och aldrig mer byggas ihop igen. Ni säger att jag förtjänar bättre? Det är bara bullshit alltihop. Ni vet hur mycket han gjorde för mig. Hur mycket han betydde för mig. Och nu sitter jag här. Själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag hade kunnat vara i hans famn nu, om han själv hade viljat. Nu sitter jag här. Utan någon som helst närhet. Varken ifrån mina vänner eller någon annan. Jag har ingen att prata med, känns det som. Jag bara finns. Jag ska inte vara till besvär. Jag ska bara finnas i bakgrunden, och titta på när alla andra ler. Jag orkar inte det mer. Om jag ler, och är glad, så kommer någon kommentar om mitt yttre eller mitt sätt att uttrycka mig. Jag har brister till 1000, det vet jag. Men det gör ont att höra om dem varje dag. Än en gång.

Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.


"Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig allting du pekar på
men bara när du inte hör vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag utan dina andetag

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag utan dina andetag?

Vad vore jag utan dina andetag?"


Jag glömmer dig aldrig.
Mitt hjärta håller inte för det.

Surgery.

Nu är det dagen efter operationen, och herre min je vad jag har ont! Jag kan bara äta riktigt, riktigt mjuk mat. Eller ja, ännu hellre - flytande. Det var obehagligt igår. Fast, egentligen var bedövningen värst. Det gjorde fruktansvärt ont. Och efteråt gjorde jag inget annat än spottade blod och min bedövade del av ansiktet bara hängde.

Och ja, för er som inte vet vad jag har gjort;
Jag har blivit opererad i munnen, pga en tand jag har i gommen. De har satt fast en kedja i munnen på mig, som de sedan har satt fast i en annan tand, och den ska de alltså dra fram.
Ah, det är lite svårt att förklara såhär genom text, men.. ja.

Jag kom iallafall hem igår, satte mig vid datorn en liten stund, och sen kände jag att nej, jag kan inte sitta här mer. Så jag gick och lade mig för att ''vila''. Men nähe. Då somnar jag. Kl 20.00. Och vaknar kl 5.00 igen. Klarvaken, of course.
Jag skulle egentligen till Värnamo idag, tillsammans med Bea och Jonas för att träffa Robbie. Men.. det sket sig ju. Och Bea, Jonas och Robbie.. jag är verkligen jätteledsen för det. Men jag hade aldrig klarat av att göra någonting idag. Jag läspar när jag väl ska försöka prata. Och att prata i sig är väldigt obehagligt för stunden pga stygnen i munnen.
I'll make it up to you. Jag har sagt det innan, men jag menar det verkligen. Vi ska ta igen det här.
Ni är bäst.



Och nu.. någon som vill göra min sista dag på lovet värd? Skriv på msn!
Det är fredag, lov, och jag måste sitta hemma.
Kul!
Eller inte.

Att svälja sin stolthet och be om förlåt.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så fruktansvärt kluven. Jag var kär. Igen. Men jag, perfekt som jag är, lyckas självklart förstöra det. Det känns inte bra att bli lämnad. Jag vet det nu.
Jag har bara lyssnat på Sara Löfgren idag, i stort sett. ''Kär var det sista jag ville bli." Klockrent. Det passar, på pricken, in på mig.

"Jag ligger i sängen kan ej finna ro
Vet inte längre vad jag skall tro
Jag hoppades länge på svar ifrån dig
Att du skulle vakna och tänka på mig

Jag ville va stolt
Inte be om förlåt
Men jag faller på knä nu
och ber dig om nåd

Så ta mig tillbaka
In i ditt liv
Jag ångrar mig nu
Jag vill inte va fri
Jag bönar och ber
Men det struntar jag i
För kär var det sista som jag ville bli"

Jag tänker inte ens försöka be om förlåtelse. Jag vill vara stark. Jag vill. Men jag kan inte, jag har insett det nu. Jag har sagt så mycket. Jag har lovat så mycket, när det kändes bra. "Jag menade allt, men jag ångrar mig nu." Det stämmer inte riktigt. Jag menar det fortfarande. Men på ett sätt, så ångrar jag allt jag sa till dig. Utan dig så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Om det är positivt eller negativt, det går ju att diskutera. Men jag hade aldrig kommit såhär långt utan dig. Men på ett annat plan, så önskar jag att jag inte hade mött dig. För då hade jag inte haft någonting att sakna. Jag hatar saknad. Mer än vad jag hatar mina egna handlingar.
Och jag vet att istortsett varenda blogginlägg nuförtiden handlar om dig. Men som jag sa i mitt tidigare inlägg - bloggen är min psykolog. Det är där jag kan skriva av mig, istället för att folk ska behöva fråga hur jag mår, vilket inte så många människor gör nuförtiden.

Jag känner mig ensam utav bara fan. Och varje gång jag träffar nya människor, så känns det inte som att de vill ha med mig att göra efteråt. Och det tär på hjärtat. Det är inte direkt upplyftande.
Men jag behöver hjälp. Jag pushar mig själv för hårt när det gäller att bli kär. Jag faller så lätt för någon, att jag i slutändan sårar någon, eller blir sårad. Dock så ser jag hellre att jag själv blir sårad än någon annan. Det gör mindre ont då. Jag har hittat lösningen på mitt problem, men jag vågar inte genomföra det.

Jag vågar inte bli kär.

Bloggen är min psykolog.

Det är så. Bloggen är min psykolog. Det bästa som finns är att bara skriva av sig. Så, det tänker jag göra idag också.

Idag är det fredagen den 13:e, dagen innan valentines day. Och ni fattar inte hur jobbig morgondagen kommer bli. Visst, jag längtar, jag ska ju träffa Linus. Men att inte spendera den med någon man älskar till 1000. Någon som bara slänger på närhet. Kan man vara beroende av det? Närhet alltså? Jag tror jag är det. Jag behöver kramar varenda dag. Närhet överhuvudtaget egentligen. Det är bland det bästa som finns. Man känner sig så levande. Så.. uppskattad.
Men vet ni vad jag saknar allra mest just i nu? Nej, det är väl klart att ni inte gör.. Jag saknar i alla fall spontana kramar. Jag hatar, verkligen HATAR när man måste BE om en kram? En kram gör så mycket mer än man tror. Och att be om en sådan omfamning, det känns inte speciellt uppskattat.
Jag vet inte varför jag skriver här, egentligen. Ingen läser min blogg, förutom kanske 3-4 personer. Aja, skitsamma. Jag mår bättre av det i alla fall.

"Du är inte bra för min hälsa."
- Och apropå ingenting, så saknar jag dig förbannat mycket.


Over and out.
Schizophrenia

I hope you like your pictures facing down.

Ännu ett ''hej-jag-mår-dåligt''-inlägg idag, ja. Men ni får leva med det.

Är jag ensam i världen om att vara såhär förvirrad? Jag vet inte vad jag känner och inte heller vad jag vill. Jag vill verkligen bli kär igen. I slutändan så slutar det aldrig bra, och i slutet så tycker man inte att det var värt att bli kär igen. Men själva kärleken är så jävla underbar i sig.

Jag förstår inte vem jag försöker lura, egentligen. Självklart saknar jag dig och så. Men jag märker ju på dig hur lycklig du är. Hade du inte varit det så hade du ringt eller i alla fall smsat mig. Det jag stör mig så massivt på, det är det faktum att du kan ha ljugit för mig. Jag säger inte att du är någon lögnare. Jag säger bara att allt du har sagt inte kan ha stämt om du nu inte hör av dig.

Jag har bestämt mig för att gå vidare. Hur sjutton jag ska lyckats, det får bli ett senare problem. Jag måste först hitta någon som tar mig med storm, och verkligen tar mig till en annan värld. Någon som inte tröttnar på mig. Och framför allt tycker om mig.
Oh, boy. This is gonna take a while...
Vet ni vad problemet med mig är? Det är att jag blir kär direkt. Alldeles för snabbt, med andra ord. Det räcker att en person är snäll mot mig, så blir jag kär. Och alla vet vi ju, att skenet kan bedra. Det gör det i många fall... And that kinda' sucks.
Jag vill bara tacka, framför allt Macke, som är en sådan underbar vän och lyssnar och ger mig de bästa råden man kan be om. Tack Macke. Tack för att du orkar lyssna på mig så ofta som du faktiskt gör.

"I feel so much stronger now."

I'm really, really, really gonna miss you, my dear.

Jag sitter här och lyssnar på Broken Wings med flyleaf. Och så kollade jag in Emelies blogg. Där hittade jag massor av bilder på henne och Isa. Och så poff! Så blev jag jättenere. För jag kom att tänka på något som kommer att hända i sommar. Någon som kommer att lämna Sverige, och som kommer bli saknad av många fler än bara mig och Emelie. Det som jag så länge har vetat om, men inte tänkt på, utan istället har förvrängt.

Våran älskade Isa ska flytta till Belgien.

Jag är säker på att du kommer att få det bra i Belgien. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara med ord hur mycket jag kommer att sakna dig. Vårat flummande på teatern. Våra fikastunder. Våra gå-i-Älmhult-bara-Elin-Isa-och-Emelie stunder. Du och jag och Emelie är precis likadana mentalt. Vi tänker likadant om människor, och vi finns alltid där för varandra. I alla, precis alla stunder. Ni är precis så som jag vill vara egentligen. Glada hela tiden, och ni piggar verkligen upp människor.
Det jag ville säga med detta Isa, är att innan sommarlovet så måste du, jag och Emelie skapa fler minnen tillsammans. För att låta dig åka utan fler minnen än såhär, det tänker jag inte låta hända.

Isa Landin och Emelie Samuelsson.
Lämna mig inte.

Utan mina andetag så är du mer än du tror.

Jag har väl alltid varit ganska osäker på mig själv, och den personen jag är med. Men såhär osäker har jag aldrig varit. Mitt huvud säger en sak, och mitt hjärta säger något annat. Ja, you know the drill. I min kropp pågår sådan jävla dubbelmoral att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och det är nästa så att jagf vill spricka, så att jag slipper ha dessa känslorna som springer omkring i kroppen och magsyran på mig.
Jag har varit ledsen. Det kan jag inte förneka. Jag har varit jätteledsen, för jag har saknat dig. Jag har saknat värmen när du låg bredvid mig. Hur vi alltid brukade vända oss om innan vi somnade, för att vi inte kunde ligga med ansiktena mot varandra. Det var för varmt. Hur allvarlig du blev så fort man pratade om något du kunde nästan allt om. Hur jobbig jag tyckte att du var när du pratade om spelen hela tiden, och hur lite jag faktiskt förstod. Hur mycket jag tyckte om sättet dina föräldrar bemötte mig på. De var alltid så glada när jag hälsade på.
Hur mycket du och jag faktiskt kunde prata om. Vi pratade egentligen om ingenting, men vi kunde få igång ett samtalsämnen var vi än var. Och även om det inte riktigt har känt som att dina vänner tycker om mig till 100%, så kan jag faktiskt vara mig själv där. Jag vill inget annat. Bland dem och dig vågar jag faktiskt skratta, och vara Elin.
Små detaljer kan man lägga märke till, och jag har lagt dem på minnen. Jag kommer ihåg ditt tonfall när du ska försöka förklara något för mig. Hur du kan vara så medveten om vad som händer runt omkring dig, även om du sitter och spelar spel, och är koncenterad på det samtidigt.
Julafton, när du träffade min släkt, och sa att du fick mer presenter här än vad du fick när du var hemma och firade jul. Din blick när du såg att du fick ett GH. Jag glömmer aldrig den blicken. Du var precis som... ett barn på julafton.
Nyår, när vi var omringade av alkoholpåverkade tjejer och killar, och du fortfarande höll om mig på samma sätt som du gör när vi är ensamma. Jag kände att jag var din. På riktigt.

Men nu är det inte så längre. Det är mitt eget fel, det vet jag. Jag tänker inte lägga skulden på dig heller. Inte pga detta iallafall. Jag vet inte något annat jag kan lägga på dina axlar egentligen heller.
Allt jag vet är att jag saknar Kumla. När vi var på skolgården med Abbe. Dagarna vi spenderade i Marieberg. När jag träffade din släkt. När du skulle sluta dricka läsk. Jag glömmer aldrig ditt pepsimissbruk. Och att du är så sjukt beroende av snus.

Jag vet inte, men det kanske är bäst att det slutar såhär ändå. Det är kanske dags att lyssna på huvudet för en gångs skull. Och tänka på ditt eget bästa.
Utan mina andetag så är du mer än du tror.

I just wanna take a little breather.

Både nyår och julafton har passerat. Lite sorgligt faktiskt. Julen är istortsett den enda dagen runt vintern då hela släkten samlas och faktiskt pratar. Julafton har iallafall varit bra ifrån min synvinkel. Jag fick det jag önskade mig, och jag tillbringade den med min kärlek, Alice Sundén.
Nyår var också bra. Eller, mer okej än bra. Den tillbringade jag också tillsammans med Alice. Fast det blev bara han och jag i slutet av kvällen, och efter tolvslaget var vi med Hanna, Abbe och någon annan nisse jag inte kan namnet på, tyvärr.

Jag har några egna nyårslöften, som jag inte har avslöjat på något. Men nu skriver jag det i min sketna blogg istället, som antagligen inte så många läser. Men iallafall;
- Jag ska gå ner i vikt.
- Ta tag i skolan ordentligt.
- Ta tag i träningen på allvar.
- Värdera det jag har, istället för att sakna det jag inte har.
Jag ska göra det jag kan för att klara mig igenom de här nyårslöftena. Men eftersom jag riskerar att misslyckas, så sa jag det inte direkt till någon vid tolvslaget. Detta är mest mål, inga löften. Löften är överskattade.

Men året börjar inte helt bra. Jag vet inte vad som har hänt, om sanningen ska fram. Vad som har hänt när det gäller mina vänner. Det känns som att ingen hör av sig. Alls. Jag är den som vill träffas, och umgås. Jag påstår dock inte bara att det är erat fel. Inte alls. Men ni verkar inte intresserade. Vissa av er har inte ens hört av er under lovet. Och det sårar mer än vad ni tror. Att slänga iväg ett sms, eller ringa och önska ett gott nytt år är väl ändå inte så ansträngande? Och jag hoppas verkligen inte att det tär på själen att höra av sig, för då är något verkligen fel när det gäller just den vänskapen.

Och i samma veva som jag skriver det här, så har jag kommit hem från Kumla. Och ont gör det. Kumla är så fruktansvärt underbart. Inte bara familjen Sundén, utan också för att varje gång jag t.ex passerar Kumlas torg, så tänker jag på allt som jag och Alice har gjort där. Den gången vi träffade Fohrs där. När vi hade vattenkrig. Sådana smådetaljer egentligen, som ingen jävel bryr sig om. Men det känns iallafall inte bra att lämna allt det där. Jag älskar det där stället.
Men det jag tycker är lite läskigt när det gäller Kumla, det som skrämmer mig en del, det är faktiskt Alice vänner. Det känns som att de inte alls uppskattar mig. Jag kanske har fel, vad vet jag? Men det känns så, och det är väl känslan som betyder något? Min magkänsla säger bara att de inte vill ha mig där. Men den känslan får väl försvinna med tiden, antar jag.