För er som inte visste det, så pratar jag med Alice igen. Och för er som inte visste det, så är jag lyckligare än någonsin. Jag har saknat hans närvaro så jävligt, att jag har mått så galet dåligt februari till mars månad. Men nu är jag här. I Kumla. I Paradiset. Ja, just det. I Paradiset. Dvs, i Alice närvaro.
Jag faller bara mer och mer för honom. Mitt hjärta vinner. Jag vet inte om jag tycker om det eller inte. (Tolka inte det på fel sätt nu bara.)
Visst, jag älskar Alice. Jag älskar det han ger mig. Det är mest det här förbannade avståndet som jag inte är något stort fan till.
Imorgon ska jag hem, och jag är nästan säker på att jag kommer fälla ett antal liter tårar. Det känns i alla fall så. Även om jag bad Alice att lova mig att vi inte skulle fälla några tårar, så är jag nästan säker på att åtminstonde jag kommer göra det. Det är självklart jobbigt att åka hem, men det blir så mycket jobbigare när jag vet att det är jobbigt för honom med. Jag tycker inte om att se honom ledsen.
Men vi klarar oss. Det gör vi alltid, eller hur älskling?
Vi ses ju om några veckor igen.
Detta blev ett ganska kort inlägg, men jag skrev av mig, and that's what my blog is for.
Jag älskar dig, Alice Sundén.
/ Schizophrenia
/ Schizophrenia
