Jag saknar att vara älskad in i hjärtat.

Precis som rubriken säger - jag saknar att vara älskad in i hjärtat.
Jag sitter och är så grymt besviken på mig själv. Vad gör jag fel? Vad är det som får människor att inte vilja/orka träffa mig? Jag gör precis allt jag kan gör att behaga så många människor som det bara går.
Jag säger inte att jag köper mina vänner, även om det kanske verkar som det ibland. Jag försöker bara att ge människor mer än vad jag ger mig själv, eftersom de flesta människorna i min omgivning är värda det mer än vad jag är. Men det tär så jävla mycket på själen och hjärtat att inte få något tillbaka.
Jag blir sårad av ingenting egentligen, och för det har jag bara mig själv att skylla. Jag tänker för mycket. ''Vad gör jag för fel?'', ''Vad kan jag göra bättre till nästa gång?'' osv.

Idag, för mindre än en timme sedan, så förstördes min helg. Och hela nästa veckan. Jag säger inte varför. Men den gjorde det. Pga att en av mina bästa vänner berättade en sak för mig. Jag vill att du ska med. Det blir inte samma sak utan dig.
Jag börjar dock tröttna lite på att jag måste övertala dig till massa saker. Att träffa mig/oss t.ex. Jag har svårt för att känna mig uppskattad. Och det faktumet att man måste ringa dig och tjata tills du kommer ut, gör inte saken bättre.
Jag saknar hur du brukade vara.
Men jag antar att människor förändras. Det gör ont att jag behöver dig så pass mycket som jag gör.
Jag kanske, helt enkelt, inte är värd så mycket som du.


/ Schizophrenia

Alis volat propriis - Hon flyger med egna vingar.

Jag känner mig inte omtyckt längre. Det får låta precis hur hej-jag-vill-ha-uppmärksamhetsaktigt det bara vill. Det känns så. Jag blir bara kär i fel personer, och antingen så tycker de om mig med ett tag, men den bara försvinner allt ut i tomma intet. Åh, jag blir så trött.
Jag saknar kumlaborna, jag saknar Macke, jag saknar olofströmsborna, jag saknar så jävla mycket folk, men varför känns det som att de inte saknar mig tillbaka?
Jag vill kunna skriva hur mycket jag älskar en person, och se den personen skriva samma sak om mig. Jag vill se det i den personens ögon.
Varför bor alltid de killarna jag klickar bäst med så jävla långt bort?
Snart ska jag iaf ner till Amigo och käka med Rebecca. Sen ska jag hem till Elias och träffa honom. Har träffat honom typ 2 gånger på hela lovet. Inte okej!

Vad ska jag göra med mitt hår?
Färga mörkrött, ha kvar det blonda, eller färga brunt?
Help, help, help.

/ Schizophrenia

Heartbreak.

Klockan är 23.07, och jag ligger hemma hos farmor. Kan inte sova. Mest pga heartbreak. Men lite pga oro också. Jag är orolig över att jag inte kommer hitta någon.
Jag mår inte bra på en enda fläck. Det känns inte som att någon vill träffa mig, utan att det är jag som tar initiativet. Det känns som att folk faktiskt har insett att jag knappt har något kvar att ge. Jag har snart slut på värdefulla saker att ge bort. Mitt hjärta kan jag inte ge till fler. Jag har redan gett det till allt för många, och jag har inte kraften att ta det tillbaka. Jag orkar inte samla ihop alla bitarna. Tänk er en kakburk. Kakorna är ju det man vill ha. Inte burken. När kakorna är slut så slänger man kakburken, och tänker inte mer på det. Så känner jag mig nu. Som något man kastar bort. Jag ger er inte skulden. Det är mitt eget fel att jag känner såhär, egentligen. Det är bara jobbigt att veta att man kan orsaka sig själv så mycket mental smärta.

"I'm all out of love"

God natt.
/ Schizophrenia

2 månader sedan min senaste uppdatering. Inte okej, Elin. Inte okej.
Hänt lite grejer sedan senast iallafall.
1. Jag har sommarlov.
2. 10 kg lättare.
3. Kär på nytt.

Elin är kär igen. Självklart. Vad annars? Sucka bäst ni vill. Jag har slut på suckar.

Jag mår faktiskt okej nu. Igår var det inte det minsta bra, men nu är det faktiskt okej. Visst kan det bli bättre, men det kan det väl alltid?
Jag saknar min klass dock. Och jag saknar en del människor jag inte har träffat på länge. Isa, tex. Och Alice. Dock inte på det sättet som jag tidigare gjort. Nu saknar jag honom bara som min mycket goda vän. Det blir bäst så. Och det känns bättre än jag trodde att det skulle, faktiskt.


Blev en mycket, mycket kort uppdatering. Jag ska bättra mig, jag lovar!
Även om det nästan bara är en person som läser mina ord, men ändå. Hahah.

Jag fyller år snart också. Den jäveln som glömmer blir jag besviken på.

I'm out.

POSS

/ Schizophrenia

-

Jag är helt jävla tom.

I'm falling apart without you.

För ett tag sedan så upptäckte jag hur länge sedan det var jag uppdaterade min blogg. Dags för en uppdatering? I think so.


För er som inte visste det, så pratar jag med Alice igen. Och för er som inte visste det, så är jag lyckligare än någonsin. Jag har saknat hans närvaro så jävligt, att jag har mått så galet dåligt februari till mars månad. Men nu är jag här. I Kumla. I Paradiset. Ja, just det. I Paradiset. Dvs, i Alice närvaro.

Jag faller bara mer och mer för honom. Mitt hjärta vinner. Jag vet inte om jag tycker om det eller inte. (Tolka inte det på fel sätt nu bara.)
Visst, jag älskar Alice. Jag älskar det han ger mig. Det är mest det här förbannade avståndet som jag inte är något stort fan till.
Imorgon ska jag hem, och jag är nästan säker på att jag kommer fälla ett antal liter tårar. Det känns i alla fall så. Även om jag bad Alice att lova mig att vi inte skulle fälla några tårar, så är jag nästan säker på att åtminstonde jag kommer göra det. Det är självklart jobbigt att åka hem, men det blir så mycket jobbigare när jag vet att det är jobbigt för honom med. Jag tycker inte om att se honom ledsen.

Men vi klarar oss. Det gör vi alltid, eller hur älskling?
Vi ses ju om några veckor igen.

Detta blev ett ganska kort inlägg, men jag skrev av mig, and that's what my blog is for.

Jag älskar dig, Alice Sundén.
/ Schizophrenia

Glädjen knackar på.

Vet ni? Nej, klart ni inte gör. Men jo! Jag är stolt_flicka_92. Varför? Jo, för att jag töjer mitt öra. Har velat det ett tag, och nu tog jag äntligen tag i saken. Gött!

I allmänhet så mår jag väl.. okej. Inte tipptopp, men ändå bra.
Jag har ont i munnen, för att jag har fått en tandställningsgrejsimojs i munnen. Den gör ajaj. Jag vill inte ha den där! Men jag har väl inget val, I guess.

Annars så flyter väl livet på rätt så bra, tycker jag. Dansen går finemang. Teatern likaså. Dock så är det lite körigt i skolan, men det är smällar man får ta när man är lat.
Och ÅH, vad jag är sugen på att färga håret rött. Jag vet att jag skulle ångra mig efteråt, men jag är så jäkla sugen! Och septum.. nam nam nam, säger jag bara! Men får jag för föräldrarna eller? Icke sa nicke...

I helgen ska jag till Martin i Malmö, och jag är så jäkla glad! Übermysigt ska det bli. Äntligen någon att krama om och allt! Iiiih!
Nu när jag ändå är igång, så måste jag bara tacka Macke, som får mig på så rackarns bra humör hela tiden! Macke, Macke, Macke <3

Kul att få ett inlägg där jag skriver om hur bra jag mår, for once?



"Thank you for being such a friend to me
Oh I pray a friend for life,
And have I ever told you how much you mean to me?
Oh, you mean so much to me
I'm thinking all the time I could tell you what I feel, I'm contemplating phrases,
I'm gazing at eternity,
I am floating in serenity...

And I am so lost for words
And I am so overwhelmed

Please don't go just yet
Can we stay a moment please
We can dance together
We can dance forever

Under your stars tonight
We'll live and breathe this dream

So close your eyes, but don't dream too deep
And please pass me some memories
And when I fall you're underneath
1000 broken hearts, carried by 1000 broken wings"

Tack Macke, för att du är du.