Heartbreak.

Klockan är 23.07, och jag ligger hemma hos farmor. Kan inte sova. Mest pga heartbreak. Men lite pga oro också. Jag är orolig över att jag inte kommer hitta någon.
Jag mår inte bra på en enda fläck. Det känns inte som att någon vill träffa mig, utan att det är jag som tar initiativet. Det känns som att folk faktiskt har insett att jag knappt har något kvar att ge. Jag har snart slut på värdefulla saker att ge bort. Mitt hjärta kan jag inte ge till fler. Jag har redan gett det till allt för många, och jag har inte kraften att ta det tillbaka. Jag orkar inte samla ihop alla bitarna. Tänk er en kakburk. Kakorna är ju det man vill ha. Inte burken. När kakorna är slut så slänger man kakburken, och tänker inte mer på det. Så känner jag mig nu. Som något man kastar bort. Jag ger er inte skulden. Det är mitt eget fel att jag känner såhär, egentligen. Det är bara jobbigt att veta att man kan orsaka sig själv så mycket mental smärta.

"I'm all out of love"

God natt.
/ Schizophrenia