Utan mina andetag så är du mer än du tror.

Jag har väl alltid varit ganska osäker på mig själv, och den personen jag är med. Men såhär osäker har jag aldrig varit. Mitt huvud säger en sak, och mitt hjärta säger något annat. Ja, you know the drill. I min kropp pågår sådan jävla dubbelmoral att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och det är nästa så att jagf vill spricka, så att jag slipper ha dessa känslorna som springer omkring i kroppen och magsyran på mig.
Jag har varit ledsen. Det kan jag inte förneka. Jag har varit jätteledsen, för jag har saknat dig. Jag har saknat värmen när du låg bredvid mig. Hur vi alltid brukade vända oss om innan vi somnade, för att vi inte kunde ligga med ansiktena mot varandra. Det var för varmt. Hur allvarlig du blev så fort man pratade om något du kunde nästan allt om. Hur jobbig jag tyckte att du var när du pratade om spelen hela tiden, och hur lite jag faktiskt förstod. Hur mycket jag tyckte om sättet dina föräldrar bemötte mig på. De var alltid så glada när jag hälsade på.
Hur mycket du och jag faktiskt kunde prata om. Vi pratade egentligen om ingenting, men vi kunde få igång ett samtalsämnen var vi än var. Och även om det inte riktigt har känt som att dina vänner tycker om mig till 100%, så kan jag faktiskt vara mig själv där. Jag vill inget annat. Bland dem och dig vågar jag faktiskt skratta, och vara Elin.
Små detaljer kan man lägga märke till, och jag har lagt dem på minnen. Jag kommer ihåg ditt tonfall när du ska försöka förklara något för mig. Hur du kan vara så medveten om vad som händer runt omkring dig, även om du sitter och spelar spel, och är koncenterad på det samtidigt.
Julafton, när du träffade min släkt, och sa att du fick mer presenter här än vad du fick när du var hemma och firade jul. Din blick när du såg att du fick ett GH. Jag glömmer aldrig den blicken. Du var precis som... ett barn på julafton.
Nyår, när vi var omringade av alkoholpåverkade tjejer och killar, och du fortfarande höll om mig på samma sätt som du gör när vi är ensamma. Jag kände att jag var din. På riktigt.

Men nu är det inte så längre. Det är mitt eget fel, det vet jag. Jag tänker inte lägga skulden på dig heller. Inte pga detta iallafall. Jag vet inte något annat jag kan lägga på dina axlar egentligen heller.
Allt jag vet är att jag saknar Kumla. När vi var på skolgården med Abbe. Dagarna vi spenderade i Marieberg. När jag träffade din släkt. När du skulle sluta dricka läsk. Jag glömmer aldrig ditt pepsimissbruk. Och att du är så sjukt beroende av snus.

Jag vet inte, men det kanske är bäst att det slutar såhär ändå. Det är kanske dags att lyssna på huvudet för en gångs skull. Och tänka på ditt eget bästa.
Utan mina andetag så är du mer än du tror.

I just wanna take a little breather.

Både nyår och julafton har passerat. Lite sorgligt faktiskt. Julen är istortsett den enda dagen runt vintern då hela släkten samlas och faktiskt pratar. Julafton har iallafall varit bra ifrån min synvinkel. Jag fick det jag önskade mig, och jag tillbringade den med min kärlek, Alice Sundén.
Nyår var också bra. Eller, mer okej än bra. Den tillbringade jag också tillsammans med Alice. Fast det blev bara han och jag i slutet av kvällen, och efter tolvslaget var vi med Hanna, Abbe och någon annan nisse jag inte kan namnet på, tyvärr.

Jag har några egna nyårslöften, som jag inte har avslöjat på något. Men nu skriver jag det i min sketna blogg istället, som antagligen inte så många läser. Men iallafall;
- Jag ska gå ner i vikt.
- Ta tag i skolan ordentligt.
- Ta tag i träningen på allvar.
- Värdera det jag har, istället för att sakna det jag inte har.
Jag ska göra det jag kan för att klara mig igenom de här nyårslöftena. Men eftersom jag riskerar att misslyckas, så sa jag det inte direkt till någon vid tolvslaget. Detta är mest mål, inga löften. Löften är överskattade.

Men året börjar inte helt bra. Jag vet inte vad som har hänt, om sanningen ska fram. Vad som har hänt när det gäller mina vänner. Det känns som att ingen hör av sig. Alls. Jag är den som vill träffas, och umgås. Jag påstår dock inte bara att det är erat fel. Inte alls. Men ni verkar inte intresserade. Vissa av er har inte ens hört av er under lovet. Och det sårar mer än vad ni tror. Att slänga iväg ett sms, eller ringa och önska ett gott nytt år är väl ändå inte så ansträngande? Och jag hoppas verkligen inte att det tär på själen att höra av sig, för då är något verkligen fel när det gäller just den vänskapen.

Och i samma veva som jag skriver det här, så har jag kommit hem från Kumla. Och ont gör det. Kumla är så fruktansvärt underbart. Inte bara familjen Sundén, utan också för att varje gång jag t.ex passerar Kumlas torg, så tänker jag på allt som jag och Alice har gjort där. Den gången vi träffade Fohrs där. När vi hade vattenkrig. Sådana smådetaljer egentligen, som ingen jävel bryr sig om. Men det känns iallafall inte bra att lämna allt det där. Jag älskar det där stället.
Men det jag tycker är lite läskigt när det gäller Kumla, det som skrämmer mig en del, det är faktiskt Alice vänner. Det känns som att de inte alls uppskattar mig. Jag kanske har fel, vad vet jag? Men det känns så, och det är väl känslan som betyder något? Min magkänsla säger bara att de inte vill ha mig där. Men den känslan får väl försvinna med tiden, antar jag.