Inspiration

Jag tänker, varje gång jag ska börja blogga, på Sofies blogg. Hon är helt jävla amazing på att skriva. Jag lovar. Man blir så jädrans peppad när man läser hennes bloggar. Man blir glad, tänker positivt, och får en annan livssyn. Det har i alla fall jag fått. Hon skriver bla att man ska vara glad även om det t.ex tar slut med en kille. Eller, vara glad är kanske att överdriva. Men man ska inte se så negativt på saker och ting! Trots att det är svårt, så är det åtminstonde något jag ska ha i bakhuvudet om något i mitt kärleksliv skulle gå snett.
Anledningen till varför jag skriver detta, det är nog mest för att jag ville försöka smyga in att hon inspirerar mig. Jag vill kunna skriva lika bra som henne. Likaså så bra som Alice och Macke. De har förmågan att få med sig människor på ett sätt som jag med skulle vilja kunna. Deras ordval är så precisa. Så smarta. Ja, you get my point.

Som sagt, Sofie inspirerar mig så in i bomben, och nu har hon inspirerat mig att skriva ett blogginlägg om utseende, och människors reaktion till det. (Dock så hade hon skrivit det i ett jättegammalt inlägg, men ändå.) Så, here we go.

Hur reagerar du när du ser någon som ser lite annorlunda ut? Självklart. Du tittar. Har en person t.ex rosa hår, så tittar du. Antingen för att du inte tycker att det är fint, eller för att du tycker att det är skitcoolt. Många människor omkring mig tycker att man ska få se ut som man vill, och att folk inte ska bry sig. Det där kommer vi människor aldrig kunna uppnå. Det kommer alltid finnas människor som sticker ut, och människor kommer alltid ha olika åsikter när det gäller det där. Men när vuxna lägger ner hela sin själ i att skälla ut sitt barn när man tycker att han/hon inte klär sig, enligt dem, "anständigt", så har det gått för långt. Ett barn ska kunna se ut hur han/hon vill. Det är oftast när man växer upp som alla de här stilbytena pågår. Och vet ni varför? Jo, för man försöker hitta sig själv. Precis som vi människor är olika, så tänker vi även olika, och det ska inte få hindra våra chanser att lära känna våra föräldrar. Nu kanske inte alla barn går igenom just den där fasen så allt handlar om kajal och rosa hår. Det är inte så jag menar. Men tycker inte ni också att det är lite illa när t.o.m vuxna börjar sprida rykten om andras barn? ''Nej, den där tjejen är alldeles för destruktiv. Henne får ni inte umgås med." Innan ni visste det här, så hade ni kanske träffat den här tjejen, och hon visade sig vara urtrevlig! Men när vuxna helt plötsligt börjar skvallra, och sprida falska rykten, då får ni inte umgås med henne längre. Är inte det ganska sjukt? Det här är inget jag hittar på. Jag har varit med om det själv. Vad det direkt handlade om, det säger jag inte här, men det var inget roligt rykte.
Vad jag vill säga är, att man inte ska ta avstånd ifrån människor som ser annorlunda ut.
Människorna som vågar vara sig själva förtjänar ett pris. Enligt min åsikt i alla fall. För i det här samhället, så är det långt ifrån lätt att vara sig själv till 100.

Sofies blogg - emergencyfashion.blogspot.com
Mackes blogg - eviglidelse.blogspot.com
Alice blogg - grymgreger.blogspot.com

Läs och häpna.

Tankar en söndagkväll.

Nu har jag, djup som jag är, börjat fundera. Eller mer spinna vidare på tidigare tankar. Egentligen så var det väl en annan blogg som fick mig att verkligen tänka till. Jag fick helt plötsligt upp tanken i huvudet, att varför finns vi? Varför finns jag? Varför skriver jag det här, just precis nu? Finns ödet, eller är det bara ren impuls att jag sitter och skriver det här? Är det meningen att jag ska skriva det här? Vad kommer det få för konsekvenser? Det finns så jädrans många frågor, och jag tror inte att någon kommer kunna besvara dem, och säga att såhär är det, och det är 100% sant.

Vissa saker går att bevisa. Mordfall. Vem som är släkt med vem.
Men vem kan, bara som exempel, bevisa att det finns en gud som ser ner på oss och bestämmer vad som ska hända, och vilka som ska straffas? Jag, personligen, tror inte på det där. Jag tror inte på att om man ber så ska alla ens synder förlåtas. För om det faktiskt skulle vara så, så är gud en idiot. Barn, som inte har gjort något som helst fel, dör konstant. De har inte ens fått chansen att göra fel.
Jag hade aldrig klarat av att leva efter regler. Du får inte göra dittan och dattan, för det är synd. Jag kan ju lugnt säga, att enligt de reglerna, så har jag syndat sjukt många gånger. Saker som jag själv inte tycker är syndigt alls, och som jag inte alls ångrar, är enligt denna omtalade gud något som man absolut inte får göra. Människor ska få göra det de själva vill, så länge det inte skadar någon annan. Det är iallafall vad jag tycker. Man får en chans, ett visst antal år, och på den tiden så ska man leva sitt liv fullt ut, och inte leva efter någon annans regler. Därmed inte sagt att regler inte behövs, för det gör det. För annars hade människor, som vill förstöra för andra, lätt kunnat göra det, och hindra de andra ifrån att leva sitt liv to the fullest.
Tror jag på livet efter döden? Det vet jag inte. Jag tror faktiskt att vi alla är likadana från början, och sedan ger våran omgivning hintar om hur vi ska vara. Det är helt enkelt en uppfostringsfråga. Vilka vi umgås med har tillexempel stor betydelse. Så när vi väl föds så är vi som vilken människa som helst, och personligheten växer fram senare. Vi är alltså samma personer allihopa, så på ett sätt så kan man väl säga att jag tror på ett annat liv efter döden.

Och ödet? Vi bestämmer själva vad vi vill göra, och därefter händer det saker. Det blir som en dominoeffekt. Så nej, jag tror inte på ödet.


P u n k t.