Klassen är min räddning.

Alltså, jag har inte tänkt på det innan. Jag har inte tänkt på hur mycket min klass faktiskt betyder för mig. Hur ofta de faktiskt förgyller min dag. (Självklart finns det dåliga dagar då man bara blir irriterad, men det ska vi inte ta upp här, då de dagarna är så förbannat få.)
Jag kom även att tänka på hur ofullständig våran klass hade varit utan allihop.
Vi har kommit så otroligt nära varandra på bara en termin egentligen. Det känns inte som att vi har bildat några grupper som man alltid hade i 9:an. Alla kan liksom umgås med alla, och alla respekterar varandra. Vi kan skämta med varandra, och varje dag i skolan är faktiskt kul tillsammans med SMMP08.
Och alla har sin egen del i det hela. Hannes med sin musik och sitt alltid lika glada humör. Håkan med hålet i byxorna, och han som alltid kommer med kommentarer att han är kissnödig. Rasmus och hans ''åfan''. (Jag älskar det uttrycket, för övrigt.)
Robin Augustssons glada humör. Michele och hans käft som hela tiden går, men som kan slänga ur sig extremt klockrena kommentarer. Pisa, som skrattar åt allt.
Anna med sitt glada skratt. Meliss och Stina - brudarna med lätt snyggaste kläderna i klassen.
Jag kan babbla på hur länge som helst egentligen. Min klass, SMMP08, är bättre än din. Jag hade inte kunnat be om en bättre klass.

Tack för att ni finns!

Jag kan inte glömma dig.

Jag märker det nu.
Jag har aldrig varit såhär olycklig i hela mitt liv. Jag kan inte glömma dig.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Mitt hjärta bara skriker det.
Jag orkar verkligen inte.
Jag gör så jävla mycket fel. Hela tiden. Jag förstår mig inte på mig själv. Varför gjorde jag det?
Jag vill bryta ner mig själv i små bitar och aldrig mer byggas ihop igen. Ni säger att jag förtjänar bättre? Det är bara bullshit alltihop. Ni vet hur mycket han gjorde för mig. Hur mycket han betydde för mig. Och nu sitter jag här. Själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag hade kunnat vara i hans famn nu, om han själv hade viljat. Nu sitter jag här. Utan någon som helst närhet. Varken ifrån mina vänner eller någon annan. Jag har ingen att prata med, känns det som. Jag bara finns. Jag ska inte vara till besvär. Jag ska bara finnas i bakgrunden, och titta på när alla andra ler. Jag orkar inte det mer. Om jag ler, och är glad, så kommer någon kommentar om mitt yttre eller mitt sätt att uttrycka mig. Jag har brister till 1000, det vet jag. Men det gör ont att höra om dem varje dag. Än en gång.

Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.


"Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig allting du pekar på
men bara när du inte hör vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag utan dina andetag

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag utan dina andetag?

Vad vore jag utan dina andetag?"


Jag glömmer dig aldrig.
Mitt hjärta håller inte för det.

Surgery.

Nu är det dagen efter operationen, och herre min je vad jag har ont! Jag kan bara äta riktigt, riktigt mjuk mat. Eller ja, ännu hellre - flytande. Det var obehagligt igår. Fast, egentligen var bedövningen värst. Det gjorde fruktansvärt ont. Och efteråt gjorde jag inget annat än spottade blod och min bedövade del av ansiktet bara hängde.

Och ja, för er som inte vet vad jag har gjort;
Jag har blivit opererad i munnen, pga en tand jag har i gommen. De har satt fast en kedja i munnen på mig, som de sedan har satt fast i en annan tand, och den ska de alltså dra fram.
Ah, det är lite svårt att förklara såhär genom text, men.. ja.

Jag kom iallafall hem igår, satte mig vid datorn en liten stund, och sen kände jag att nej, jag kan inte sitta här mer. Så jag gick och lade mig för att ''vila''. Men nähe. Då somnar jag. Kl 20.00. Och vaknar kl 5.00 igen. Klarvaken, of course.
Jag skulle egentligen till Värnamo idag, tillsammans med Bea och Jonas för att träffa Robbie. Men.. det sket sig ju. Och Bea, Jonas och Robbie.. jag är verkligen jätteledsen för det. Men jag hade aldrig klarat av att göra någonting idag. Jag läspar när jag väl ska försöka prata. Och att prata i sig är väldigt obehagligt för stunden pga stygnen i munnen.
I'll make it up to you. Jag har sagt det innan, men jag menar det verkligen. Vi ska ta igen det här.
Ni är bäst.



Och nu.. någon som vill göra min sista dag på lovet värd? Skriv på msn!
Det är fredag, lov, och jag måste sitta hemma.
Kul!
Eller inte.

Att svälja sin stolthet och be om förlåt.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så fruktansvärt kluven. Jag var kär. Igen. Men jag, perfekt som jag är, lyckas självklart förstöra det. Det känns inte bra att bli lämnad. Jag vet det nu.
Jag har bara lyssnat på Sara Löfgren idag, i stort sett. ''Kär var det sista jag ville bli." Klockrent. Det passar, på pricken, in på mig.

"Jag ligger i sängen kan ej finna ro
Vet inte längre vad jag skall tro
Jag hoppades länge på svar ifrån dig
Att du skulle vakna och tänka på mig

Jag ville va stolt
Inte be om förlåt
Men jag faller på knä nu
och ber dig om nåd

Så ta mig tillbaka
In i ditt liv
Jag ångrar mig nu
Jag vill inte va fri
Jag bönar och ber
Men det struntar jag i
För kär var det sista som jag ville bli"

Jag tänker inte ens försöka be om förlåtelse. Jag vill vara stark. Jag vill. Men jag kan inte, jag har insett det nu. Jag har sagt så mycket. Jag har lovat så mycket, när det kändes bra. "Jag menade allt, men jag ångrar mig nu." Det stämmer inte riktigt. Jag menar det fortfarande. Men på ett sätt, så ångrar jag allt jag sa till dig. Utan dig så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Om det är positivt eller negativt, det går ju att diskutera. Men jag hade aldrig kommit såhär långt utan dig. Men på ett annat plan, så önskar jag att jag inte hade mött dig. För då hade jag inte haft någonting att sakna. Jag hatar saknad. Mer än vad jag hatar mina egna handlingar.
Och jag vet att istortsett varenda blogginlägg nuförtiden handlar om dig. Men som jag sa i mitt tidigare inlägg - bloggen är min psykolog. Det är där jag kan skriva av mig, istället för att folk ska behöva fråga hur jag mår, vilket inte så många människor gör nuförtiden.

Jag känner mig ensam utav bara fan. Och varje gång jag träffar nya människor, så känns det inte som att de vill ha med mig att göra efteråt. Och det tär på hjärtat. Det är inte direkt upplyftande.
Men jag behöver hjälp. Jag pushar mig själv för hårt när det gäller att bli kär. Jag faller så lätt för någon, att jag i slutändan sårar någon, eller blir sårad. Dock så ser jag hellre att jag själv blir sårad än någon annan. Det gör mindre ont då. Jag har hittat lösningen på mitt problem, men jag vågar inte genomföra det.

Jag vågar inte bli kär.

Bloggen är min psykolog.

Det är så. Bloggen är min psykolog. Det bästa som finns är att bara skriva av sig. Så, det tänker jag göra idag också.

Idag är det fredagen den 13:e, dagen innan valentines day. Och ni fattar inte hur jobbig morgondagen kommer bli. Visst, jag längtar, jag ska ju träffa Linus. Men att inte spendera den med någon man älskar till 1000. Någon som bara slänger på närhet. Kan man vara beroende av det? Närhet alltså? Jag tror jag är det. Jag behöver kramar varenda dag. Närhet överhuvudtaget egentligen. Det är bland det bästa som finns. Man känner sig så levande. Så.. uppskattad.
Men vet ni vad jag saknar allra mest just i nu? Nej, det är väl klart att ni inte gör.. Jag saknar i alla fall spontana kramar. Jag hatar, verkligen HATAR när man måste BE om en kram? En kram gör så mycket mer än man tror. Och att be om en sådan omfamning, det känns inte speciellt uppskattat.
Jag vet inte varför jag skriver här, egentligen. Ingen läser min blogg, förutom kanske 3-4 personer. Aja, skitsamma. Jag mår bättre av det i alla fall.

"Du är inte bra för min hälsa."
- Och apropå ingenting, så saknar jag dig förbannat mycket.


Over and out.
Schizophrenia

I hope you like your pictures facing down.

Ännu ett ''hej-jag-mår-dåligt''-inlägg idag, ja. Men ni får leva med det.

Är jag ensam i världen om att vara såhär förvirrad? Jag vet inte vad jag känner och inte heller vad jag vill. Jag vill verkligen bli kär igen. I slutändan så slutar det aldrig bra, och i slutet så tycker man inte att det var värt att bli kär igen. Men själva kärleken är så jävla underbar i sig.

Jag förstår inte vem jag försöker lura, egentligen. Självklart saknar jag dig och så. Men jag märker ju på dig hur lycklig du är. Hade du inte varit det så hade du ringt eller i alla fall smsat mig. Det jag stör mig så massivt på, det är det faktum att du kan ha ljugit för mig. Jag säger inte att du är någon lögnare. Jag säger bara att allt du har sagt inte kan ha stämt om du nu inte hör av dig.

Jag har bestämt mig för att gå vidare. Hur sjutton jag ska lyckats, det får bli ett senare problem. Jag måste först hitta någon som tar mig med storm, och verkligen tar mig till en annan värld. Någon som inte tröttnar på mig. Och framför allt tycker om mig.
Oh, boy. This is gonna take a while...
Vet ni vad problemet med mig är? Det är att jag blir kär direkt. Alldeles för snabbt, med andra ord. Det räcker att en person är snäll mot mig, så blir jag kär. Och alla vet vi ju, att skenet kan bedra. Det gör det i många fall... And that kinda' sucks.
Jag vill bara tacka, framför allt Macke, som är en sådan underbar vän och lyssnar och ger mig de bästa råden man kan be om. Tack Macke. Tack för att du orkar lyssna på mig så ofta som du faktiskt gör.

"I feel so much stronger now."

I'm really, really, really gonna miss you, my dear.

Jag sitter här och lyssnar på Broken Wings med flyleaf. Och så kollade jag in Emelies blogg. Där hittade jag massor av bilder på henne och Isa. Och så poff! Så blev jag jättenere. För jag kom att tänka på något som kommer att hända i sommar. Någon som kommer att lämna Sverige, och som kommer bli saknad av många fler än bara mig och Emelie. Det som jag så länge har vetat om, men inte tänkt på, utan istället har förvrängt.

Våran älskade Isa ska flytta till Belgien.

Jag är säker på att du kommer att få det bra i Belgien. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara med ord hur mycket jag kommer att sakna dig. Vårat flummande på teatern. Våra fikastunder. Våra gå-i-Älmhult-bara-Elin-Isa-och-Emelie stunder. Du och jag och Emelie är precis likadana mentalt. Vi tänker likadant om människor, och vi finns alltid där för varandra. I alla, precis alla stunder. Ni är precis så som jag vill vara egentligen. Glada hela tiden, och ni piggar verkligen upp människor.
Det jag ville säga med detta Isa, är att innan sommarlovet så måste du, jag och Emelie skapa fler minnen tillsammans. För att låta dig åka utan fler minnen än såhär, det tänker jag inte låta hända.

Isa Landin och Emelie Samuelsson.
Lämna mig inte.