Klassen är min räddning.

Alltså, jag har inte tänkt på det innan. Jag har inte tänkt på hur mycket min klass faktiskt betyder för mig. Hur ofta de faktiskt förgyller min dag. (Självklart finns det dåliga dagar då man bara blir irriterad, men det ska vi inte ta upp här, då de dagarna är så förbannat få.)
Jag kom även att tänka på hur ofullständig våran klass hade varit utan allihop.
Vi har kommit så otroligt nära varandra på bara en termin egentligen. Det känns inte som att vi har bildat några grupper som man alltid hade i 9:an. Alla kan liksom umgås med alla, och alla respekterar varandra. Vi kan skämta med varandra, och varje dag i skolan är faktiskt kul tillsammans med SMMP08.
Och alla har sin egen del i det hela. Hannes med sin musik och sitt alltid lika glada humör. Håkan med hålet i byxorna, och han som alltid kommer med kommentarer att han är kissnödig. Rasmus och hans ''åfan''. (Jag älskar det uttrycket, för övrigt.)
Robin Augustssons glada humör. Michele och hans käft som hela tiden går, men som kan slänga ur sig extremt klockrena kommentarer. Pisa, som skrattar åt allt.
Anna med sitt glada skratt. Meliss och Stina - brudarna med lätt snyggaste kläderna i klassen.
Jag kan babbla på hur länge som helst egentligen. Min klass, SMMP08, är bättre än din. Jag hade inte kunnat be om en bättre klass.

Tack för att ni finns!