Utan mina andetag så är du mer än du tror.

Jag har väl alltid varit ganska osäker på mig själv, och den personen jag är med. Men såhär osäker har jag aldrig varit. Mitt huvud säger en sak, och mitt hjärta säger något annat. Ja, you know the drill. I min kropp pågår sådan jävla dubbelmoral att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och det är nästa så att jagf vill spricka, så att jag slipper ha dessa känslorna som springer omkring i kroppen och magsyran på mig.
Jag har varit ledsen. Det kan jag inte förneka. Jag har varit jätteledsen, för jag har saknat dig. Jag har saknat värmen när du låg bredvid mig. Hur vi alltid brukade vända oss om innan vi somnade, för att vi inte kunde ligga med ansiktena mot varandra. Det var för varmt. Hur allvarlig du blev så fort man pratade om något du kunde nästan allt om. Hur jobbig jag tyckte att du var när du pratade om spelen hela tiden, och hur lite jag faktiskt förstod. Hur mycket jag tyckte om sättet dina föräldrar bemötte mig på. De var alltid så glada när jag hälsade på.
Hur mycket du och jag faktiskt kunde prata om. Vi pratade egentligen om ingenting, men vi kunde få igång ett samtalsämnen var vi än var. Och även om det inte riktigt har känt som att dina vänner tycker om mig till 100%, så kan jag faktiskt vara mig själv där. Jag vill inget annat. Bland dem och dig vågar jag faktiskt skratta, och vara Elin.
Små detaljer kan man lägga märke till, och jag har lagt dem på minnen. Jag kommer ihåg ditt tonfall när du ska försöka förklara något för mig. Hur du kan vara så medveten om vad som händer runt omkring dig, även om du sitter och spelar spel, och är koncenterad på det samtidigt.
Julafton, när du träffade min släkt, och sa att du fick mer presenter här än vad du fick när du var hemma och firade jul. Din blick när du såg att du fick ett GH. Jag glömmer aldrig den blicken. Du var precis som... ett barn på julafton.
Nyår, när vi var omringade av alkoholpåverkade tjejer och killar, och du fortfarande höll om mig på samma sätt som du gör när vi är ensamma. Jag kände att jag var din. På riktigt.

Men nu är det inte så längre. Det är mitt eget fel, det vet jag. Jag tänker inte lägga skulden på dig heller. Inte pga detta iallafall. Jag vet inte något annat jag kan lägga på dina axlar egentligen heller.
Allt jag vet är att jag saknar Kumla. När vi var på skolgården med Abbe. Dagarna vi spenderade i Marieberg. När jag träffade din släkt. När du skulle sluta dricka läsk. Jag glömmer aldrig ditt pepsimissbruk. Och att du är så sjukt beroende av snus.

Jag vet inte, men det kanske är bäst att det slutar såhär ändå. Det är kanske dags att lyssna på huvudet för en gångs skull. Och tänka på ditt eget bästa.
Utan mina andetag så är du mer än du tror.