I just wanna take a little breather.

Både nyår och julafton har passerat. Lite sorgligt faktiskt. Julen är istortsett den enda dagen runt vintern då hela släkten samlas och faktiskt pratar. Julafton har iallafall varit bra ifrån min synvinkel. Jag fick det jag önskade mig, och jag tillbringade den med min kärlek, Alice Sundén.
Nyår var också bra. Eller, mer okej än bra. Den tillbringade jag också tillsammans med Alice. Fast det blev bara han och jag i slutet av kvällen, och efter tolvslaget var vi med Hanna, Abbe och någon annan nisse jag inte kan namnet på, tyvärr.

Jag har några egna nyårslöften, som jag inte har avslöjat på något. Men nu skriver jag det i min sketna blogg istället, som antagligen inte så många läser. Men iallafall;
- Jag ska gå ner i vikt.
- Ta tag i skolan ordentligt.
- Ta tag i träningen på allvar.
- Värdera det jag har, istället för att sakna det jag inte har.
Jag ska göra det jag kan för att klara mig igenom de här nyårslöftena. Men eftersom jag riskerar att misslyckas, så sa jag det inte direkt till någon vid tolvslaget. Detta är mest mål, inga löften. Löften är överskattade.

Men året börjar inte helt bra. Jag vet inte vad som har hänt, om sanningen ska fram. Vad som har hänt när det gäller mina vänner. Det känns som att ingen hör av sig. Alls. Jag är den som vill träffas, och umgås. Jag påstår dock inte bara att det är erat fel. Inte alls. Men ni verkar inte intresserade. Vissa av er har inte ens hört av er under lovet. Och det sårar mer än vad ni tror. Att slänga iväg ett sms, eller ringa och önska ett gott nytt år är väl ändå inte så ansträngande? Och jag hoppas verkligen inte att det tär på själen att höra av sig, för då är något verkligen fel när det gäller just den vänskapen.

Och i samma veva som jag skriver det här, så har jag kommit hem från Kumla. Och ont gör det. Kumla är så fruktansvärt underbart. Inte bara familjen Sundén, utan också för att varje gång jag t.ex passerar Kumlas torg, så tänker jag på allt som jag och Alice har gjort där. Den gången vi träffade Fohrs där. När vi hade vattenkrig. Sådana smådetaljer egentligen, som ingen jävel bryr sig om. Men det känns iallafall inte bra att lämna allt det där. Jag älskar det där stället.
Men det jag tycker är lite läskigt när det gäller Kumla, det som skrämmer mig en del, det är faktiskt Alice vänner. Det känns som att de inte alls uppskattar mig. Jag kanske har fel, vad vet jag? Men det känns så, och det är väl känslan som betyder något? Min magkänsla säger bara att de inte vill ha mig där. Men den känslan får väl försvinna med tiden, antar jag.