Nu har jag, djup som jag är, börjat fundera. Eller mer spinna vidare på tidigare tankar. Egentligen så var det väl en annan blogg som fick mig att verkligen tänka till. Jag fick helt plötsligt upp tanken i huvudet, att varför finns vi? Varför finns jag? Varför skriver jag det här, just precis nu? Finns ödet, eller är det bara ren impuls att jag sitter och skriver det här? Är det meningen att jag ska skriva det här? Vad kommer det få för konsekvenser? Det finns så jädrans många frågor, och jag tror inte att någon kommer kunna besvara dem, och säga att såhär är det, och det är 100% sant.
Vissa saker går att bevisa. Mordfall. Vem som är släkt med vem.
Men vem kan, bara som exempel, bevisa att det finns en gud som ser ner på oss och bestämmer vad som ska hända, och vilka som ska straffas? Jag, personligen, tror inte på det där. Jag tror inte på att om man ber så ska alla ens synder förlåtas. För om det faktiskt skulle vara så, så är gud en idiot. Barn, som inte har gjort något som helst fel, dör konstant. De har inte ens fått chansen att göra fel.
Jag hade aldrig klarat av att leva efter regler. Du får inte göra dittan och dattan, för det är synd. Jag kan ju lugnt säga, att enligt de reglerna, så har jag syndat sjukt många gånger. Saker som jag själv inte tycker är syndigt alls, och som jag inte alls ångrar, är enligt denna omtalade gud något som man absolut inte får göra. Människor ska få göra det de själva vill, så länge det inte skadar någon annan. Det är iallafall vad jag tycker. Man får en chans, ett visst antal år, och på den tiden så ska man leva sitt liv fullt ut, och inte leva efter någon annans regler. Därmed inte sagt att regler inte behövs, för det gör det. För annars hade människor, som vill förstöra för andra, lätt kunnat göra det, och hindra de andra ifrån att leva sitt liv to the fullest.
Tror jag på livet efter döden? Det vet jag inte. Jag tror faktiskt att vi alla är likadana från början, och sedan ger våran omgivning hintar om hur vi ska vara. Det är helt enkelt en uppfostringsfråga. Vilka vi umgås med har tillexempel stor betydelse. Så när vi väl föds så är vi som vilken människa som helst, och personligheten växer fram senare. Vi är alltså samma personer allihopa, så på ett sätt så kan man väl säga att jag tror på ett annat liv efter döden.
Och ödet? Vi bestämmer själva vad vi vill göra, och därefter händer det saker. Det blir som en dominoeffekt. Så nej, jag tror inte på ödet.
P u n k t.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror på ödet!
Jag tror på Gud för att jag har sett och känner människor som har blivit helade från sjukdomar, det var väl det som var avgörande för mig att han verkligen finns. Och jag bara känner det.
Man kan inte skylla på Gud att barn dör, för som det står i bibeln, att ALLT som Gud skapade var gott. Det var syndafallet som drog in död i våra liv. Och Gud vill bara alla deras bästa. Men som sagt, vi har en fri vilja, men det är inte Gud som bestämmer när vi ska dö. Och alla barn som dör (innan de har en möjlighet att veta vad som är rätt och fel) kommer upp till himlen.
Och som Martin Luther sa; "man blir inte rättfärdig genom sina handlingar. Man blir rättfärdig genom att tro." Det vill säga att man måste inte göra allt som står i bibeln för att vara kristen. Jag är kristen, men jag följer inte alla bibelord. Man får ju ta det med en nypa salt. Det viktigaste är att man tror.
Och ALLA människor har syndat, syndar eller kommer att synda. Det går inte att undvika. Om du inte ångrar det som du själv tror är synd, så har du ju ingen anledning att be om förlåtelse. Men jag som kristen, mår jättedåligt om jag har gjort något som jag känner är syndigt, då VILL jag be om förlåtelse, för annars känns det som om jag glider ifrån Jesus och det är inte alls kul.
Jag är då inte kristen, tror inte på ödet eller något sånt alls, men det säger ju sig självt. Den avgörande faktorn är faktiskt inte tro, utan tanken. Tanken är det som får en att börja tro, men att börja tro är att ge upp tanken. Tanken kan gå hur långt som helst, bara man fortsätter tänka och analysera sönder varenda liten existens till ett fint pulver.
Har man börjat tro så följer man inte längre sin egna tanke, utan har istället börjat lära sig gamla, konservativa sätt att lösa världens frågor och problem på. Vi lever i en värld som måste utvecklas, man får inte nöja sig med gamla trossystem om världen och livet som säger att du ska tro på ett visst sätt. Vi lever en värld där det finns möjlighet att ta reda på vad som verkligen är sanningen. Vi lever i en värld där vi får chansen att leva objektivt.
Religion är något att tro på tills man hittat svaren, för svar är inte tro, svar är övertygelse. Har man övertygats om Guds existens så har man aldrig några vettiga svar, man har bara en massa bortförklaringar, och ett sätt att tänka som bara funkar inom gamla ramar.
Allt är inte förutbestämt, vi skapar våran egna värld genom hur vi tolkar den. Jag behöver inte säga så mycket mer än så.
Skicka en kommentar